petjo

Blir lika upprörd varje gång jag hör att någon ger sina små barn en "time out", bland är de så små som 1,5 år. Enligt "modern" barnuppfostran skall man i vissa fall stänga ute barnet från den sociala gemenskapen genom att sätta dem i ett annat rum, ibland till och med stänga in dem, i allt från några minuter till en hel timme. För att barnet skall inse att det oönskade beteendet är fel och på något automatiskt/magiskt sätt förstå vilket beteende som istället är rätt. Hur ska det gå till, undrar jag alltid. Alla vet att barn gör som vi gör. Ingen är förvånad när små barn härmar vuxnas beteenden. Hur kan det då komma sig att samma människor inte fattar att barn också härmar diverse bestraffningar och annan negativ behandling? Ett barn behöver läras och tränas i positiva, konstruktiva beteenden, inte straffas för det som upplevs negativt. Ett barn som slår behöver lära sig hur man klappar fint, inte sitta ensam i ett rum. Ett barn som "pillar på allt" behöver inte straffas för att det visar sund upptäckarglädje, det behöver hjälp att få utlopp för detta på ett acceptabelt sätt. Beroende på ålder, intresse och förutsättningar kan det t.ex. handla om fysisk sport, trollerilåda, pyssel eller annat som låter barnet få utlopp för sin kreativitet och nyfikenhet. En förälder som inte orkar, har tid eller bara anser att barn ska vara till så lite besvär som möjligt borde nog ha skaffat sig en annan hobby än just barn. Barn är inte föräldrarnas avbild (eller önskade avbild), de är egna individer med egna personligheter. Barn behöver lära sig respektera sig själva. Det gör de enklast genom att omvärlden respekterar dem. Ett barn som inte lärt sig respektera sig själv, kommer inte heller att respektera varken livet eller sin omgivning. Jag undrar också hur många gånger barns bråk, olydnad och andra utspel egentligen är en reaktion på en osund hemmiljö (när det inte handlar om helt normalt och åldersadekvat trots)? Är det konstigt att barnet skriker, protesterar och förstör när kanske föräldrarna bråkar, är för stressade för att lyssna, är deprimerade eller har ännu värre saker för sig? Det handlar ofta om en helt normal reaktion på onormala förhållanden. Folk i allmänhet har en tendens att inte vilja ta ansvar för sina egna problem och tillkortakommanden. Då är det ju aldeles utmärkt att lägga skulden på ett barn. Vad lär sig barn av det? Troligen att det är normalt att odla osunda relationer och beteenden, det viktigast är att förneka och dölja det till varje pris. Och att det är ok att använda de svagaste (barnet) som täckmantel och syndabock.

Time out är för mig som en legitim ursäkt att slippa vara en aktiv förälder. Jag skulle aldrig drömma om att använda det på mina små vildingar! Lär känna ditt barn istället och hjälp det att utvecklas utifrån sina förutsättningar.

Det här låter kanske lite klämkäckt och mästrande för en utarbetad småbarnsmamma som gjort slut på allt vad tålamod heter. Tro mig, att bli förälder och plötsligt ha fullt ansvar för en ny människas utveckling var något av ett trauma för mig. Ingen hade förberett mig på att inte få sova på tre år, bebisar som gallskriker dygnet runt i flera månader eller att få två extremt aktiva och viljestarka barn som verkligen inte plockar fram det bästa ur mig alla gånger. Jag är bara glad att jag var lite äldre när jag fick dem, så jag lärt mig av livet, min utbildning och inte minst av alla klienter i mitt jobb vad som är viktigt i en ung människas liv och vad som verkligen skadar och etsar sig fast i själen.